Det hela började tidigt på morgonen, söndagen den 20 februari.

05.30 vaknakde jag av att jag kände en molande värk i magen, ungefär som förvärkarna, men jag kände att detta var annorlunda, nu var nått på G!
Jag gick på toaletten och sen gick jag och la jag mig igen, men kunde inte slappna av så jag gick ner och la mig i soffan och somnade om där, så gott det gick!

Värkarna var väldigt oregelbundna hela förmiddagen och jag sa inte någonting till Dennis förrän på em. Han var väldigt lugn men tyckte det var spännande. :)
Dagen gick och jag låg mest i soffan och försökte vila.

På kvällen gjorde vi en god middag och såg tv.
Nu var det lite tätare mellan värkarna men dem var fortfarande väldigt oregelbundna. Dem började bli rätt smärtsamma och jag fick riktigt andas igenom dem.
Började vandra omkring här hemma för att se om dem skulle bli lite mer regelbunda. Dennis klockade varje värk och hade stenkoll på tiden, jag hade noll koll! :)
Vid 20.30 ringde jag till förlossningen och berättade att det var ca 8 min mellan värkarna. Hon tyckte jag skulle avvakta och lägga ngt varmt på magen. Så jag värmde en handduk i micron och la den på magen och la mig i soffan igen. Hjälpte föga.

Vid 22.00 gick vi upp och la oss, och det var fortf oregelbundna värkar. Ibland var dem nere på var 5:e minut och ibland var 9:e.
Vid 23.30 ringde jag in till förlossningen igen för nu var värkarna väldigt smärtsamma. Kommer ihåg att jag sa till henne att värkarna gjorde så ont nu, så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, då svarade hon att det kanske var dax att ta vägen in till sunderbyn nu då!

Och då vart man ju lite nervös och började fatta att det var dax!
Så vi packade ihop det sista i väskorna och begav oss.

På vägen till sunderbyn så böjade värkarna komma med 3-4 min mellanrum och var riktigt smärtsamma!
Dennis ökade på farten lite :P

Kl. 01.00 var vi på förlossningen och dem kollade ctg kurvan och jag hade jätte tätt mellan värkarna men var bara öppen 1,5 cm.
Så vi fick ett rum på bb och jag fick morfin och bricanyl att sova på. Dem frågade om jag ville bada, men jag kände att jag väljer hellre bort värkarna och får sova lite.
Och sova fick jag, för värkarna vart som bortblåsta!
Så jag sov ända fram till 05.30 för då hade värkara kommit tillbaka så jag larmade.
Då tyckte sköterskan att jag skulle sova ett tag till för det var inte dax än.
Men vid 06.00 larmade jag igen för då hade jag en värk som höll i sig ca 10 min och den gjorde jätte ont.
Då äntligen kollade hon och jag var öppen 5 cm!
Så då var det bara att traska till förlossningen.
Dennis klädde sig och kom efter ett tag.

Väl på förlossningen så gick jag på toa innan jag skulle lägga mig på sängen, och då gick slemproppen. Massa slem kom det ut.
Sen fick jag lägga mig på sängen och de "kopplade upp mig".
Fick lustgas först och den var ju bra, men lite läskig i början. Tyckte det var lite obehagligt när det började susa i öronen och snurra i huvudet. Men i slutet kan jag säga att jag andades med både näsa och mun för att få i mig så mkt som möjligt av den! :)
Sen tog de hål på mina hinnor och vid 07.30 fick jag även epidural. Den var heelt suverän, för mig iaf! Och det kändes inte ens när han satte den. Bedövningen före kändes däremot.
Eda:n tog verkligen topparna av värkarna.
Men nog var man lite borta med vinden! Jag tyckte mig höra ravemusik varje ggn jag andades lustgas, förmodligen var det Felicias hjärtljud jag hörde fast i mitt huvud hundra ggr snabbare! :)
Efter Eda:n somnade jag även mellan värkarna och vaknade en ggn av att jag hörde mig själv snarka. :P

Sen var det dax att krysta.
Jag hade väldigt korta värkar så dem satte ett dropp så värkarna skulle bli längre, men det hjälpte inte så mkt.
Dennis stor bredvid och stöttade mig hela tiden. Vid varje värk kramlande jag fast vid honom och slet stackaren i tröjan och håret. :P
Jag tyckte att denna fas var den jobbigaste. Jag tyckte det gjorde så fruktansvärt ont och ville bara dö. Men jag sa inte ett ljud under krystningarna förutom i slutet när hon klippte, då skrek jag att nu svimmar jag! Men någon minut senare var det klart!

Jag krystade sammanlagt 59 min innan prinsessan tittade ut, kl 10.44 måndagen den 21 Februari.

Dennis klippte navelsträngen och jag fick upp henne på min mage. Vilken lycka!
Äntligen var hon här, och helt perfekt.

Jag var dock så medtagen av all "drogning" och smärta, så det var inte förrän en halvtimme senare när jag ringde till mamma som lyckotårarna började trilla nerför kinderna...kunde knappt prata.
Vilken underbar känsla! 

Så jag hade en helt normal förlossning, lite snabbare än snittet.
Men personligen var det värre än jag trodde men naturligtvis så mkt värt det! :)

Jag tror att jag upplevde det värre eftersom jag trodde värkarna skulle göra ondare än själva utdrivningsskedet, men för mig var det tvärt om. Och det är klart, jag hade ju så mkt smärtlindring under värkarna och sen tog dem ju bort allt när jag krystade, så då blir det ju jätte ont helt plötsligt! plus att hon bedövade där nere, men bedövningen hann inte ta innan hon klippte, så det gjorde ju naturligtvis väldigt ont.
Men Dennis, han tyckte det gick bättre än väntat! Så jag skötte mig tydligen rätt bra ändå. :P

Jag skulle lätt kunna göra om det igen känner jag iallafall nu, och det är ju faktiskt huvudsaken!
♥



Här var jag väl inte så munter :P