Ja...idag är det sista dagen på jobbet för mig...känns juh vemodigt! Hur är man skapt egentligen? Först kan man nästan inte bärja sig innan den här dagen kommer, sen har man nästan ångest för att sluta jobba!?
Det är väl för att man är ett vanedjur och detta är ju en ganska stor förändring i livet.
Arbetet är ju en så stor del av livet, och arbetskompisarna blir ju en stor del av vardagen, nu kommer jag inte att träffa dem varje dag och det är jobbigt.


Men sanningen är den nu att jag pallar inte en dag till...
Har svårt att ta mig ut ur bilen, har mkt foglossning och sover skit dåligt på nätterna.
Då är det svårt att prestera på jobbet.

Men åh vad jag längtar tills vi får träffa dig!
Alltså det är så nära nu och kan hända när som helst.
Ändå känns det som att det är jätte länge kvar...kan nog aldrig förbereda sig ordentligt på vad som ska ske.
Spännande!